Flandern 4 - Brouwerij Boelens

Efter knappa timmen i minibuss hade vi hamnat nordost om Bryssel, i den lilla hålan Belsele. Och det var först här, utanför storstaden, som jag noterade att regnet upphört och att det plötsligt var en fin försommardag. Doften av syren och fläder friskade verkligen upp min kropp, som trots att klockan bara var strax efter lunch kändes kvällstrött.

Målet var det Brouwerij Boelens, ett litet familjebryggeri som producerade en handfull öl, några traditionella och någon mer experimentell. Dess devis var ”Öl på en mänsklig skala”, och det genomsyrade verksamheten.

Egentligen skulle vi besökt ett annat bryggeri under den här tiden, men eftersom vissa bryggare är skickligare på att brygga öl än att planera sina dagar i övrigt så hade det här besöket blivit inkastat i sista sekund.

Kris. Det gamla bryggverket i bakgrunden.

Vi möttes av den entusiastiske bryggaren ”Kris” Boelens som berättade om bryggeriets historia. Det första bryggeriet i familjen hade startats i mitten av 1800-talet och i tysthet jobbat på tills första världskriget då tyskarna snodde all koppar de kunde hitta (utom hos de få bryggerier som sattes att brygga öl åt dem). Boelens klarade sig vidare genom att fortsätta med buteljering och distribution av andras öl. Så kom andra världskriget och bryggeriet förstördes igen. Buteljeringen återuppstod men allt mer av verksamheten kom att handla om distribution av öl och sedermera läsk till pubar, restauranger och hushåll i Waasland-regionen.

1980 tog Kris över verksamheten från sin far. Efter den något oväntade succén som Hoegaarden Wit blivit började han själv fundera på att börja brygga öl, speciellt som en lagändring 1985 förenklat tillståndsgivningen för nya bryggerier.

1993 hittade han ett 500 liter stort gammaldags vedeldat bryggverk i Tyskland som köptes och installerades. Strax därefter lanserades den första egna kommersiella ölen sedan fyrtiotalet, Bieken – en stark ljus ale brygd med honung.

Ölen sålde över förväntan och 2000 började de exportera ölen till bland annat USA och Italien. Just Bieken hade haft problem i Amerika eftersom man kan skymta en bröstvårta genom kläderna på etikettens tecknade kvinna. ”USAs myndigheter bryr sig bara om etiketterna, inget om ölen” suckade Kris något trött.

Ett nytt större bryggverk köptes in 2011, den här gången på 2.500 liter, automatiserat med elvärme och datorstyrning. Samtidigt köptes 10 temperaturreglerade lagertankar. Den ökade kapaciteten gjorde att antalet ölsorter också växte. Strax efteråt inhandlades en liten flasklinje. Det gamla bryggverket finns fortfarande kvar och används främst för bryggkurser och specialöl.


Vi kom åter att prata om fenomenet Hoegaarden. Hur kunde egentligen en så konstig öl fungera 1980 och bli en så stor produkt? Ämnet engagerade Kris, vars bror varit med och bygga upp det första Hoegaarden-bryggeriet. Svaret var dels att det är och var en mycket god öl av en typ som är annorlunda utan att smaka allt för konstigt. Men framför allt var det ett lyckodrag att få in den på ett antal studentcaféer i närliggande Leuven. Studenterna gillade det nya och tog med sig efterfrågan när de sedan flyttade vidare. Och man kan tycka vad man vill om AB-Inbev, men deras stora och långvariga satsning på Hoegaarden har varit en viktig dörröppnare för all belgisk öl i världen.

Vi satte oss nu vid de rustika bord som var uppställda i rummet mellan det gamla och nya bryggverket, där det också fanns en liten disk där man kunde handla öl och souvenirer. Nu hade vi hört bakgrunden, och det var hög tid att prova ölen.

• Tripel Klok är deras storsäljare både lokalt och på export. En alkoholhet och något oren tripel som bryggs med Cascade-humle. Belgiskt fruktig i slutet. skissbetyg: 3,25. 
• Ta denna öl, lagra den i 3 veckor på skotska whiskyfat och resultatet blir en öl med lite rök och betydligt större kropp samt mindre uppenbar alkoholsmak(!). Balansen behålls av den korta lagringen: Det är en öl som fått smak, inte lagrats, på fat. Tripel Klok Bruichladdich får mäktiga 4,5 av mig i skissbetyg!
• Bryggeriets första öl Bieken bryggs fortfarande, och efterjäses med honung från Yukata i Mexiko. Helt enkelt eftersom den har mycket bättre kvalitet än den lokala honungen. 20 IBU och 3,25 i skissbetyg. 
• Julvarianten Santa Bee har samma bas som Bieken, men denna julöl har en tillsats av mörkt maltsocker och inmäskad 20 minuter längre vid 63℃. Maltigt söt och tung. 3,25 även här. 
• Waaslander hade tagits fram som en torrare ”tripel light” och med sina 6 % var den framtagen för att vara ett alternativ till Champagne på mottagningar och fester. Den drack tyvärr jag inte av.
• Waase Wolf är dess mörka kusin bryggd med ambermalt. 6 % och med en karamelligt torr smak. 3,5 i skissbetyg. Namnet kom av att det spekulerades kring en varg som rev får i trakten vintern 2000. Men jag fattade det som att det snarare handlade om försök till försäkringsbedrägerier än rovdjur.
• Sist ut blev Dubbel Klok, en dubbel som förutom en skvätt caramalt var likadan som Tripel. En okej dubbel på 8,5 % som varken gjorde bort sig eller skapade några stora minnen: 3 i skissbetyg.

Min reskamrat Jens Skrubbe pratade en del med Kris om etiketterna. Ursprungligen hade alla etiketter haft tecknade etiketter i serie-stil (som honungsölen fortfarande har), men i samband med exportsatsningen för cirka fem år sedan hade flera av dem bytts ut till stramare och mer grafiska versioner. ”Tråkigare och plattare” muttrade Chris, men Jens påpekade att när man står i baren och ska sälja in en ny öl till en gäst så är det betydligt enklare med en elegant etikett än en som är ”spexig”.

Och varför heter ölen saker med ”klok”? Det är flamländska för klocka och anspelar på en lokal legend: Kyrkklockan hade gått sönder under ett oväder, och en okänd man dök upp med löften att kunna laga dem för en stor mängd guld och silver. Han fick som han ville, men i stället för att reparera så smet han mystiskt iväg från det bevakade kyrktornet.

Så kan det gå.

Själva traskade vi till minibussen för nästa tur.