Som frilansande yrkesman säger man hej och hej då ganska ofta. Till kollegor, till projekt, till vänner, till arbetsplatser, skrivbord och datorer. För det mesta säger man hej och hej då med samma känsla – det är liksom grundstenen för själva frilansandet. 
I fredags fick jag ett erbjudande om ett jobb. I vanliga fall säger jag nej tack och fortsätter jobba som vanligt med mina olika projekt men den här gången sade jag… kanske? Och sedan insåg jag att jag precis hade fått ett erbjudande om ett av de roligaste jobben i den här branschen och att jag skulle ångra mig om jag sa nej. Så jag sa….. efter ett tag…. ja.
Vilket gör att jag lämnar BeerSweden.
I vanliga fall är de där hejdå:na inte så dramatiska, man får en present, en lunch, kanske en middag, man dricker öl, man säger, fan vad bra det har varit och sedan är det inte mer med det. Några som varit i samma projekt har man blivit vänner med, andra har man bara haft som kollegor, några glömmer man ganska snabbt. Det är livet som passerar och man åker med lite olika tåg helt enkelt.
Men det här hej då:et är lite mer dramatiskt.
Det insåg jag efter att jag hade tackat ja.
För BeerSweden har, under den relativt korta tid som jag varit med och jobbat med den, blivit en del av min person. Ibland för att jag behövt den delen, ibland för att den behövt mig men alltid för att BeerSweden fylls av entusiastiska, kaxiga, sköna, roliga, ambitiösa, seriösa, underhållande och smågalna människor. Människor som kommenterar, som diskuterar, som grälar, som engagerar och enerverar. Människor som tillsammans har ett stort intresse och som tillsammans ser till att intresset växer dag för dag. Inte bara här utan överallt! BeerSweden har varit, är och kommer att vara en del av det för lång tid framöver.
Och det är också lite mer dramatiskt för att det har varit så roligt. Att intervjua bryggare, importörer och ölmänniskor. Att få skriva krönikor, recensioner och reportage. Att få ta bilder, smaka på öl och se hur det ser ut/går till/funkar i bryggerier, hos importörer och andra. Att få testa hundratals öl på Systembolaget, få strosa runt på mässor och smaka öl av alla dess smaker, att få skaka hand med x och y och z och en massa andra och få prata om, visa på och lyssna till historier om den produkt som jag känner så stor kärlek till. Det är fan dramatiskt.
Den tidningskoncernen som jag nu kommer att få möjlighet att arbeta för gav i går ut en liten ölguide som en bilaga. En av artiklarna är ett snabbt svep över den svenska ölvärlden idag och där sägs det att ölbloggarna har betydligt mer makt än de traditionella medierna när det gäller öljournalistiken och det är sant. Att få ha varit med och tagit den makten under min tid på BeerSweden har varit ett förbaskat roligt uppdrag. Att jag inte kan vara med och föra alla fantastiska planer i mål är förbaskat trist men det är så det är ibland.
Men jag lämnar inte ölvärlden. Jag och Darren har åtminstone ett ölrelaterat projekt att leka vidare med – Darren kommer berätta om det när tiden är inne – och jag har på något sätt fått igenom att jag ska få fortsätta att ha en ölblogg trots att det inte riktigt ingår i arbetsuppgifterna i mitt nya jobb. Ni förstår att jag hade svårt att tacka nej?
Tack för att ni varit en del av mitt liv under det senaste året. Tack för allt beröm, tack för all kritik, tack för att jag fått vara BeerSwedenJoel. Tack alla.
Tack Darren.
Nu ska jag skriva lite grejer om Naustas tre första öl. Vi ses och hörs alldeles säkert alldeles strax alldeles i närheten av en öl eller två.
Tills dess,
Joel, formerly known as BeerSwedenJoel